Extrajobb

Jag minns:

vilka höjder av tråkighet man kunde nå på en drive-in hamburgerrestaurang i Borås. Det är ett ganska stressigt jobb, det där jobbet, och hade jag inte var 17-18 år hade jag utan tvekan inte fått för mig att sälja min tid för en blygsam lön och biverkningar som av löksyra och hamburgerkragar uppfläkta nagelband, cheddargula fingrar, en viss odör av stekflott ständigt pysande ur alla porer och en fäbless för att ta på sig arbetsuppgiften "pressa sopor" och därigenom bara behöva vänja sig vid den spännande blandningen av alla sorters sopor stora hamburgerkedjor har att erbjuda - med en extra twist av läskstinna getingar och jästa hamburgare framåt sommartider. Alltså jag ska ju inte klaga, folk dör i Afrika och så vidare. Se det hela mer som en bakgrundstämning till anekdoten som är på intågande.

Under själva anekdoten står jag inne i köket mitt under en s.k "lunchrush" som för franchiseägaren är synonymt med "guldrush" och för mig, hamburgerdressaren, synonymt med lika delar Golgathavandring och Nirvana. Å ena sidan är det en två timmars lång plåga, å andra sidan uppnår man snabbt i den repetitiva hamburgframställningen ett närmast meditativt tillstånd. Snart tappar man helt tappar tidsuppfattningen och klockan är dags att gå hem innan man vet ordet av. Det är i detta tillstånd av extremt blandade känslor som en av "medarbetarna", vi kan kalla honom Fjodor, säger:

"Björn, Björn, hämta ögonmåttet i backroom"

varpå jag tar några steg åt det hållet, för sent inser misstaget, vänder mig om för att möta hela kökets hjärtligt hånande skrattsalvor. Haha. Ögonmåttet. Så dumt.