Ja alltså förlåt att jag inte skriver så ofta men jag har helt tappat tron på att jag kommer att bli rik och/eller berömd på bloggen och då är det så himla svårt att koncentrera sig som ni säkert förstår. Inga företag som hör av sig och vill att jag ska göra reklam för nått alls. Det är lite dumt alltså, jag skulle kunna göra utomordentlig viral-marketing. Typ såhär, jag kan skriva om hamburgare och bara "Ja men det var inte lika gott som SCAN, mmm när jag åker hem till Sverige ska jag äta SCAN varje dag för det är så EXTREMT gott" eller kanske typ "Mmm bearnaisesåsen i Berlin är kanske god, men jämfört med Blå Band är det bara som mjölklumpar i vatten". Kan även tänka mig att peppa valfritt svenskt chipsmärken. Seså! Bara att maila! Bloggen snittar på säkert kanske 5 bearnaise- och chipsintressenter per dag så det är inget dåligt deal.

Marzahn

Hee idag var jag och Charles i min CSN-charterklass i Marzahn i östraste Berlin och tittade. Hade hört att det skulle vara gött med social misär, nynazism, trasiga hus, dåligt väder, 50% arbetslöshet och en massa miljonprojekt där. Åkte S-Bahn i en halvtimme och såg genom tågfönstret hur vi lämnade storstaden, åkte genom lite skog och förbi lite åkrar och plötsligt tornade höghusen åter upp sig. Besvikelsen var monumental. Har var fan inte mer social misär än i västra frölunda. Möjligen hade folk lite sämre klädsmak, men det är osäkert. Gick utmed rälsen, förbi ett vansinnigt tråkigt kontorsområde byggt på det där ekonomiska viset som de alltid gör i utkanter av tråkiga svenska städer där det är billigare att köpa mycket mark än bygga högt; som ett höghus på sniskan. Långt, platt, fult. Tittade på lite skog. En död åker. Stötte på en tant med en hund, två övningskörningsbilar. Tittade på världens fulaste kyrkogård. Dog av tråk.

Vi tog banan en station till på jakt efter socialrealismen. På Raol-Wallenberg-str. fann vi den, lite grann. Hela stationen luktade kiss, fyra alkisar i träningsoverall stod och drack ikapp, två vietnamesiska ungdomar gömde suspekta substanser under avloppsgaller, hälften av husen var sedan länge obebodda och bortglömda, igenbommade fönster, flagnande fasad, allt i grått. Men vi blev ändå besvikna. Dönern och woken som i vanliga fall kostar runt 2 euro snittade här på 3! Och de byggde nytt! En liten nätt radhuslänga tog form alldeles bakom suputerna. Nynazister fanns ingenstans att finna - trodde efter långt sökande att jag sett en, men det visade sig att han bara var en farbror utan hår. Vi var uppriktigt besvikna, eventuellt är där lite mer dirty på fredagkvällar men liksom, säg nånstans där det inte är mer dirty då? Nej, jag måste säga att östmisären är alldeles, alldeles för hypad. Det är under inga omständigheter värre än vilket tråkigt svenskt miljonprojekt som helst, möjligen lite ballare iochmed att ställena en gång tillhört en socialistdiktatur, men det är typ allt.

Bar sån lat sommardag

Så nu har sommarfeeling peakat och det är ännu inte första maj. Eftersom jag har lyckats konstruera mitt redan provocerande slöa Erasmus-schema så att jag är ledig alla måndagar fram till den sista juli (i utbyte mot 10 timmar skoldag på torsdagar) och jag av en händelse var ledig även i fredags är inte bara vädret på min sida. Även den där molande småmonoton känslan av att ha oändlig tid som längre perioders ledighet brukar ge mig har infallit. Därför gjorde jag idag en klassisk utflykt i solen. Jag tittade på kartan, bestämde en plats 2 mil bort att cykla till, laddade över Spanarnapodcasten och "On the Road" i poden och satte igång att trampa mig mot dagens mål: Zehlendorf. Hade läst nånstans på internet att det var ett "genuint område, som Berlin såg ut innan Amerikaner och Ryssar bombade skiten hur henne 1945" och det lät pepp. Tog mig genom Mitte, fick en smula ångest när jag cyklade förbi ett högriskfängelse med kanske 10 meter höga murar prydda med världens ondskefullaste taggtråd av glänsande metall insprängd i nått bostadsområde nära Spree. Precis brevid en skola, som en bonus. Undrade en smula hur stadsarkitekten resonerat när han godkände det bygget, cyklade sedan vidare mot Spree, in i gröna Tiergarten, där pedalen plötsligt ramlade av ungefär samtidigt som Spanarna tog slot. Båda grejerna var förjävla störiga. Satte igång Keroac och tog S-Bahn vidare mot Zehlendorf men tröttnade halvvägs och gick av vid Schlachtensee (Slakt/slagsjön) för att hitta en korv eller nått. Keroac började bli rätt störig nu, det märks att han skrev boken nonstop under 3 veckor. Jävla student som åker på låtsasäventyr, jobbar på bomullsfält och känner sig "ett med naturen". Köpte chips och mackor, satte mig vid sjön, åt och störde mig lite till på talboken. Lade mig ner i gräset och bytte till avslappningsband. Somnade. Vaknade av att några väldigt genuint tyska ungdomar skrek "Ey Alter, Man, du geile Sau ick hab' Bier, Kiffen, alles" (dvs "Ey gamling. man, ditt kåta so, jag har öl, röka, allt) till varandra och satte på tysk rap på alldeles för hög volym. Jag tog S-Bahn hem. Och nu, nu äre dags för le grill!

Kulturvetenskap

Min lärare i kulturvetenskap är verkligen inte okej. Att lyssna på honom är som en läsa en landstingsutredning om åkerparasiter, konstatera fuktskador i fritidsstugan och att trampa på en legobit. Samtidigt. Han är tråkig på det sättet det är tråkigt när någons nära släkting gått bort. Jag får uppriktigt ont i själen av att gå hans seminarier. Kulturvetenskap i hans tappning går helt ut på att läsa i en väldigt, väldigt tråkig bok man hade orkat förstå högst en tredjedel av ens om man kunde flytande tyska, och att när man gjort det namedroppa filosofer som "Nietzsche" och "Weber" och däremellan blanda in oförståeliga tyska schamanbesvärjelser för att ge det hela lite vetenskaplig tyngd. Det är inte okej.

Extrajobb

Jag minns:

vilka höjder av tråkighet man kunde nå på en drive-in hamburgerrestaurang i Borås. Det är ett ganska stressigt jobb, det där jobbet, och hade jag inte var 17-18 år hade jag utan tvekan inte fått för mig att sälja min tid för en blygsam lön och biverkningar som av löksyra och hamburgerkragar uppfläkta nagelband, cheddargula fingrar, en viss odör av stekflott ständigt pysande ur alla porer och en fäbless för att ta på sig arbetsuppgiften "pressa sopor" och därigenom bara behöva vänja sig vid den spännande blandningen av alla sorters sopor stora hamburgerkedjor har att erbjuda - med en extra twist av läskstinna getingar och jästa hamburgare framåt sommartider. Alltså jag ska ju inte klaga, folk dör i Afrika och så vidare. Se det hela mer som en bakgrundstämning till anekdoten som är på intågande.

Under själva anekdoten står jag inne i köket mitt under en s.k "lunchrush" som för franchiseägaren är synonymt med "guldrush" och för mig, hamburgerdressaren, synonymt med lika delar Golgathavandring och Nirvana. Å ena sidan är det en två timmars lång plåga, å andra sidan uppnår man snabbt i den repetitiva hamburgframställningen ett närmast meditativt tillstånd. Snart tappar man helt tappar tidsuppfattningen och klockan är dags att gå hem innan man vet ordet av. Det är i detta tillstånd av extremt blandade känslor som en av "medarbetarna", vi kan kalla honom Fjodor, säger:

"Björn, Björn, hämta ögonmåttet i backroom"

varpå jag tar några steg åt det hållet, för sent inser misstaget, vänder mig om för att möta hela kökets hjärtligt hånande skrattsalvor. Haha. Ögonmåttet. Så dumt.

Ny tysk

Nu har vi fått en ny tysk att bo med. Han är soft och så, fast jag är lite orolig. Å ena sidan verkar han ju pålitligt, gillar internet väldigt mycket och mår lika dåligt som jag när det ligger nere. Å andra sidan verkar han kunna ersätta internet med TV, och det är oroväckande. Vem runt 20 som inte är helt sjuk i huvudet kollar på TV? Hoppas han inte stryper ihjäl mig när jag sover.

Disk och mat

Min nya hobby är att diska. Kanske ordet i sig, diska, låter som ett Måste och jag hatar Måsten men egentligen gillar jag att diska. Gillar doften av diskmedel, gillar det lite för varma vattnet händerna långsamt vänjer sig vid. Gillar hur det jag gör gör saker renare - hur högen smutsig disk blir ren och glansig och hamnar på en hög för att torka. Mitt verk! Gillar ungefär lika mycket att laga mat. Mest av allt att skära saker. Gillar att skära lök. Skära den till små små bitar, som de gör på TV, och sedan värma upp pannan så oljan blir fräsig när man lägger i alla bitarna. Gillar mest av allt fräset. Gillar att stå och göra en lök med skal till något som fräser och hoppar och låter och sen smakar gott. Gillar att stå och värma händerna i diskvattnet och att fräsa löken och se hur något jag gör blir något annat, och det är fint att det går ihop med varandra för att laga mat gör disk och disken ger möjlighet att diska och sen något att ställa i tomma hyllor och sen något att plocka ner från fulla hyllor och laga mat på. Det är ett fint kretslopp jag är glad att vara en viktig del av.

Dagens sanning

Jag och Momo sitter i köket. M röker sin mer eller mindre institutionaliserade kvällsjolle, tittar ut i intet och lyssnar på luddig flumrock- jag kommer in, kokar upp vatten till te, beklagar mig över mitt bristande studieengagemang, att jag bara datat hela kvällen. M utbrister:

"Du måste fan sluta med MSN! Du slösar bort ditt liv!"

Har, måste understrykas, inget moraliskt eller något problem alls med gräs. Det luktar till och med gott. Jag tycker bara att mitt livsval, data, inte borde förringas så. Blev lite ledsen.

Don Carlo

Det är ju allmänt känt att skylla på populärkultur som anledningen till allt som är eländigt och fel i samhället är som att förklara sig själv omyndig och frivilligt skriva upp sig på listan för de första som ska ställas mot väggen när revolutionen kommer, samtidigt. Jag menar, folk har i alla tider helst av allt velat titta på och läsa om sex, våld och droger. Och frågan är om det inte var värre ju äldre man blir och ju högre upp man klättrar på kulturens snobbighetsstege.

Vi var på opera i torsdags, Don Carlo på Staatsoper Unter den Linden. Jag har aldrig varit med om maken till snuskig och invecklad historia. Såhär liksom, Don Carlo, prins av Spanien är kär i en tjej, Prinsessa av Frankrike eller nått, men tjejen är av vaga skäl tvungen att gifta sig med Don Carlos pappa, så Don Carlo vill nu plötsligt ligga med sin mamma istället. Don Carlos älskade, tillika nyblivna morsa, säger till Don Carlo att det bästa nog vore att han dödade sin pappa så att de kan gifta sig och leva lyckliga i alla dagar. Don Carlo bah' "Kejrå, låtsas väl att jag kämpar för Flandern eller nått så att ingen blir misstänksam". Samtidigt är nån annan prinsessa, eventuellt Don Carlos syrra, olyckligt kär i Carlo och när hon får nys på att han och morsan är kära så blir hon rosenrasande och tjallar på kungen och det hela blir väldigt komplicerat, folk hamnar i fängelsehålor, några dör osv. Och det var bara första akten! Sen att scenografen dessutom tagit sig oändligt stora friheter med dekoren och bland annat valt att symbolisera avrättningen av några fångar från Flandern med att låta fem nakna tyskar ligga neddränkta i bensin längst fram på scenen under 30 minuter för att sedan hissa upp dem i fötterna, 3 meter upp i luften, snurrandes runt runt med sina kön fladdrande i vinden och sedan låtsas tända eld på dem, minskande inte precis känslan av kultursnusk på hög nivå. Det hela var ett typexempel snaskigt våld och sex, lite småtaffligt inbakat i nått politiskt spel om Flandern och Spanien ingen kunde bry sig mindre om. Jag säger inte att jag inte gillade det. Det var både spännande och underhållande. Jag säger bara att om typ 500 finklädda tyskar får sitta och titta på bensinindränkta penisar snurrandes upp och ner i strålkastarljuset och till och med betalar dyra pengar för det kan väl - i rimlighetens namn - finniga småkids få skjuta ihjäl varandra på datan. Same same!

Papper 4-life

Efter 6 timmar lagda på väntan i väntrum eller transport mellan byråkratiska instanser, utslagna på två dagar, kan jag härmed bekräfta att system för högskoleregistrering kan fungera... mer eller mindre bra

Först: 2½ timmars väntan på Bürgeramt, tyvärr inte en hamburgerkedja utan Tysklands svar på en av de många funktioner Försäkringskassan har - folkbokföring. Efter 2½ timme var det min tur. Visade mitt pass för en tant med guldtand och östtysk frisyr, förklarade vänligt att jag bodde där jag bodde. Hon trodde inte riktigt på mig utan var tvungen att ringa till han jag bor med, "Herr Rocca", för att bekräfta. När det var gjort fick jag fylla i lite lappar som hon sedan datoriserade och slängde. Sedan stämplade tanten med tre olika stämplar på en annan pappersbit där min adress och mitt namn stod och gav den till mig. Passade på att ge mig uppehållstillstånd också, mitt europeiska medborgarskap till trots.

Sedan, dagen efter: gå upp till tredje våningen på Humbolt-Universitäts huvudbyggnad, visa samtliga viktiga papper jag kunde komma på för en av två tjejer som sitter bakom ett bord belamrat med mänger av andra viktiga papper. En av tjejerna tittar, nickar och ler och ber den andra tjejer ge mig en lapp, vilket hon gör. Den lappen är rosa och ska tas till "kassan". Hon undrar om jag vill ha en karta till kassan. Det vill jag. Jag får en liten röd lapp med en karta på. Det visar sig att efter att ha följt kartan att kassan är en liten glasbur på första våningen, på andra sidan universitetet, halvt dolt bakom en pågående ombyggnad och tillhörande polacker. Jag går dit, ger honom terminsavgiften på 200 euro, får ett litet rosa kvitto som bekräftelse på genomförd betalning. Går tillbaka till tredje våningen, visar kvittot. Tjejen igen nickar, ler, ber tjejen brevid henne ge mig en annan lapp, denna gång en med nummer på. Runt 1½ timme senare är det min tur. Jag går in till en orakad farbror med väldigt liten haka, visar samtliga viktiga papper för denne. Han börjar fylla i lite andra viktiga papper och frågar sen plötsligt efter kvittot som jag vid det här laget givetvis tappat bort. Han ber mig återkomma efter kl 13 eftersom "kassan" nu har stängt för lunch. Jag återkommer en timme senare - nu har han fått bekräftat att jag betalat och registreringen kan fortskrida. En dryg halvtimme senare har jag fått lite nya viktiga papper. Ett av dessa har jag fått berättat för mig att jag ska ta tillbaka till "kassan". Jag hittar vägen vid det här laget, går dit direkt. Lämnar nämnt viktigt papper och legitimerar mig. Får tillbaka 110 euro. Klar. Två förmiddagar i mitt liv som aldrig kommer tillbaka utan helhjärtat har spenderats på att göda ett makalöst värdelöst system!

Rävar och diabilder

Idag såg jag en räv vid universitet. Hade jag inte haft en mycket starkt inbyggd spärr mot att betala för att låsa upp mjukvara hade jag gjort det för länge sedan så att jag kunnat bluetootha över en bild så att trötta läsare typ just precis nu hade kunnat låta ögonen falla på den där räven som stod i den där busken och tänka "Shit det är sant, en RÄV". Ah men nu går ju inte det alltså. Palla betala för saker på internet. Men jag såg alltså en räv och den stod där i busken och gjorde gud vet vad, höjde stämningen. Det var fint.

Saker jag inte alls har problem med att köpa är saker på loppmarknad. Däremot tycker jag det är väldigt plågsamt för själen. Hur ska man, om man inte är oanständigt initierad i "gamla saker" någonsin veta om man gör ett klipp eller inte? T.ex köpte jag ju som alla som hänger med vet en diabildsprojektor för några veckor sen för den antagligen ringa summan av 15 euro. Den är seriöst skitfin, välbevarad, röd stilig väska att bära den i, instruktionsmanualen och till och med garantisedeln från DDR-butiken den inhandlades i 1982 finns kvar. Behövde dock diabilder och köpte igår 200 sådana (Japan, nått. Det är mest bilder på samurajer och hoppande delfiner) för det eventuellt ringa priset av 10 euro. Men hur vet man? Vad är standardpriset på diabilder? Eller för den delen gamla glasögon eller en skräpig stereo eller en tekanna? Jag vill göra klipp men vet inte hur!

Tysk kultur

Jag vet såklart inte något alls om de tyska kulturlivet, egentligen, det är väl trevligt osv så vitt jag sett, men jag får en viss känsla av att det var bättre förr. Innan tyskarna (eller nåja, bara 40% i valet 1933) bestämde sig för att kroka på det där med världsherravälde och tredje riket som det var en sån buzz kring då så har jag för mig att Tyskland var nån sorts kulturbärare i Europa och världen. Liksom, Hegel, Marx, Engels, Wittgenstein, Freud och ett gäng andra glada laxar satt runtom i landet och kom på kul idéer och teorier för glatta livet och folk runtom i västvärlden dog imponeringsdöden och tog till sig allt och startade revolutioner och började analysera varandras sexdrömmar utan måtta. Och arkitektur! Och konstformer! Och litteratur! Tyskland formligen sprutade ur sig fräscha grejer. Fram till 1933 då.

Alltså, jag säger inte att det är konstigt. Klart ett land tappar lite kulturellt goodwill om det försöker ta över världen och haussar grejer som germanska folkstammar och folkmord och sen inte driver igenom projektet ordentligt utan istället blir grundligt krossat i krig och delat och delvis kontrollerat av två olika ideologiska maktblock i 4 decennier. Det är ju sällan nån som gillar förlorare liksom. Men jag tänker att de ju har haft snart 20 år på sig att bygga upp någon nytt sedan muren föll. Under den tiden har man uppenbarligen inte lagt fokus på att axla nån sorts kulturbärande mantel. Istället har man koncentrerat sig på läderbögar, att skämmas över sitt förflutna och att avla fram en enorm generation som helst av allt vill turista på kanarieöarna eller bo i en röd stuga i en småländsk granskog. Ok visst, Berlin är en kulturhuvudstad och blablabla men allvarligt talat beror ju det bara på att det är billiga lokaler här vilket passar haschrökande konstnärer och lata språkstudenter. Och inte många av dessa är tyskar för den delen.Nä, inte ont om bögar och skam, några av mina bästa vänner är skamliga bögar, men om det inte är så att alla dessa otaliga semesterdyrkare egentligen i hemlighet rekogniserar inför ett nytt utökande av tyskt Lebensraum så skulle jag nog vilja säga att misslyckandet är ett faktum.

Tegel

Idag var den första true and real-vårdagen och livet blev ca 20 kg lättare. Var ute vid Tegel, en pensionärskoloni långt ifrån allt som är hippt och trendigt i denna stad. Hela området är som specialcustomizat för folk äver 60+. Den gamla till synes välbevarade huvudgatan i kvarteret är till bredden fylld med glassbarer, konditorier besökta uteslutande av damer i lustiga hattar och restauranger som har stekt lever med potatisplättar som paradrätt. Följer man huvudgatan kommer man snart ner till strandpromenaden där stora stationära solstolar står utplacerade utmed vattnat. Barn matar svanar. Man kan även åka nån sorts upphottad version av Paddan tillbaka in till staden för 10 euro. Jag har en känsla av att det är så Tyskland är egentligen - pensionärsanpassat. Idag var det även anpassat för mig. Det var ett under av trevlighet att ligga i solstolen i timtal, kisa mot solen, sjön, de gamla prydnadskanonerna som parkförvaltningar alltid envisas med att ha ståendes vid hamnar, med den tyska fanan skymtades fram bakom ett blommande körsbärsträd. The good life!

Ålderskrämpor

Sankt Oberholz idag, Rosenthaler Platz. Det är jag ensam i en djungel av macbooks, den enda artsfränden med en robust och prisvärd är en tjej med dreads, långärmad svart t-shirt med kortärmad räd t-shirt över som nervöst stampar med båda benen och sjunger för sig själv, antagligen till Bob Marleys Greatest Hits. För några timmar sen insåg jag att jag börjar bli vuxen. Utöver det klassiska kännetecknet på att man har en vuxen kropp, det vill säga det suckande "Ahhhhhhhh" jag börjat utstöta varje gång jag sätter mig i en soffa, har jag nu omotiverat ont i olika delar av kroppen.

Som liten hade man, i alla fall inte jag, ont på det där sega sättet. Ont fick man om man slog sig, och det slutade göra ont lagom tills tårarna torkat. Framåt tidiga tonåren eller eventuellt nån gång när datorn trädde in i mitt liv slutades det springas överallt och jag övergick till värdig gång - samtidigt minskade också skadorna till ett absolut minimum av att någon gång slå i en tå i en tröskel. Ack denna ungdom. Nu, typ på dagen 22½ år gammal, har de kroniska smärtorna kommit och är dessvärre, misstänker jag, också här för att stanna. Det rör sig delvis om ett obskyrt, mystisk molande nånstans i nån muskel eller revben eller liknande på vänster sida, delvis en riktig rackarsmärta i vänster knä Smärta nummer två är helt jävla värdelös, framförallt för mig som bor på femte våningen utan hiss. Eller typ i Berlin överhuvudtaget, trapphusens förlovade stad. Men det är ju helt klart nice att kunna klaga över samma saker och få ett legitimt tillfälle att vara slapp, "åh eh gå ni före, jag tar spårvagn, nej jag är inte lat...knät ni vet".

Livet utan internet

I mitt nya liv som ofrivlligt offline har jag plötsligt oceaner av egen tid. Jag satt igår efter att ha kommit hem från bion (Horton Hört ein Hu, allvarligt talat inte att rekommendera till någon, speciellt inte dubbad) framför datorn och bokstavligen led. Klickade lite hjälplöst på firefox-ikonen, sökte efter oskyddade nätverk, försökte på alla sätt desperat komma i kontakt med omvärlden, men allt förgäves. Det var bara jag i mitt rum. Jag, lite böcker, en tv, papper, penna, såna saker. Jag är van att mest tänka på de grejerna som en teoretisk möjlighet till underhållning som gör mig en smula stressad eftersom jag alltid ignorerar dem och istället spenderar kvällarna med det jag gör bäst; att data. Men nu fann jag mig tvingad ut i den hårda verkligheten av att förströ sig själv. Plågad stängde jag av datorn. Jag gjorde lite skolarbete. Jag skrev lite brev. Jag läste lite bok.

Jag skulle inte vilja påstå att det går att jämföra med internets bländande skönhet, men det funkade fan! Dessutom får jag nu sitta här på GorkiPark-café som är menad att ge nån sorts Ostalgisk touch alá östtyskland och titta på gubbar som dricker öl och snaps för sig själv mitt på blanka eftermiddagen. Bara en sån sak. Exotism och socialrealistism i en skön blandning!

Utan fast uppkoppling i Berlin

Undrar stilla hur länge man kan sitta på ett café och snylta internuppkoppling för en kopp kaffe (2 euro). Jag resonerar att det borde vara åtminstone 2 timmar, helst mer. Hade ju fått betala lika mycket för en timme på ett reguljärt webhak, fast utan att tillhandahålla min egen hårdvara. Nu sitter jag ju här i en soffa med min egen laptop och offrar mig för deras skull. Sänker stadigt min egen fertilitet, samtidigt som jag bidrar känslan av ett välbesökt café genom att ta upp plats och få stället att se mindre tomt ut. Vet inte om de ser så på saken. Eventuellt försöker de köra ut mig medelst kemisk krigsföring. Det kom nyss en extremt svettluktande anställd och satte sig brevid mig för att "prata med sina vänner" som sitter här. Right liksom. Som att nån på fik nånsin får göra något mer än att stå och se upptagen ut.

Internetuppkopplingen hemma dog dock idag, så jag tänker vackert sitta här ändå. Ägarna till det fina oskyddade trådlösa nätverket jag snyltat på i 24 dagar har nu slutligen kommit på att det inte räcker att döpa sitt nätverk till "finger weg" (alltså, fritt översatt "bort med tassarna"). Man måste sätta på lösenordsskydd också. Nu är detta gjort och jag är strandsatt i en värld utan fast uppkoppling för första gången på typ 6 år. Jag får lite ont i magen bara av att tänka på det. Ja alltså, jag antar att jag inte kan sitta ströva runt mellan fik i Berlin i alla evigheter bara för att få min dagliga internetfix, men idag är jag ursäktad - jag behöver Wikipedia för att skriva min inlämning om berlinmuren. Pfew.