Ålderskrämpor

Sankt Oberholz idag, Rosenthaler Platz. Det är jag ensam i en djungel av macbooks, den enda artsfränden med en robust och prisvärd är en tjej med dreads, långärmad svart t-shirt med kortärmad räd t-shirt över som nervöst stampar med båda benen och sjunger för sig själv, antagligen till Bob Marleys Greatest Hits. För några timmar sen insåg jag att jag börjar bli vuxen. Utöver det klassiska kännetecknet på att man har en vuxen kropp, det vill säga det suckande "Ahhhhhhhh" jag börjat utstöta varje gång jag sätter mig i en soffa, har jag nu omotiverat ont i olika delar av kroppen.

Som liten hade man, i alla fall inte jag, ont på det där sega sättet. Ont fick man om man slog sig, och det slutade göra ont lagom tills tårarna torkat. Framåt tidiga tonåren eller eventuellt nån gång när datorn trädde in i mitt liv slutades det springas överallt och jag övergick till värdig gång - samtidigt minskade också skadorna till ett absolut minimum av att någon gång slå i en tå i en tröskel. Ack denna ungdom. Nu, typ på dagen 22½ år gammal, har de kroniska smärtorna kommit och är dessvärre, misstänker jag, också här för att stanna. Det rör sig delvis om ett obskyrt, mystisk molande nånstans i nån muskel eller revben eller liknande på vänster sida, delvis en riktig rackarsmärta i vänster knä Smärta nummer två är helt jävla värdelös, framförallt för mig som bor på femte våningen utan hiss. Eller typ i Berlin överhuvudtaget, trapphusens förlovade stad. Men det är ju helt klart nice att kunna klaga över samma saker och få ett legitimt tillfälle att vara slapp, "åh eh gå ni före, jag tar spårvagn, nej jag är inte lat...knät ni vet".