Rävar och diabilder

Idag såg jag en räv vid universitet. Hade jag inte haft en mycket starkt inbyggd spärr mot att betala för att låsa upp mjukvara hade jag gjort det för länge sedan så att jag kunnat bluetootha över en bild så att trötta läsare typ just precis nu hade kunnat låta ögonen falla på den där räven som stod i den där busken och tänka "Shit det är sant, en RÄV". Ah men nu går ju inte det alltså. Palla betala för saker på internet. Men jag såg alltså en räv och den stod där i busken och gjorde gud vet vad, höjde stämningen. Det var fint.

Saker jag inte alls har problem med att köpa är saker på loppmarknad. Däremot tycker jag det är väldigt plågsamt för själen. Hur ska man, om man inte är oanständigt initierad i "gamla saker" någonsin veta om man gör ett klipp eller inte? T.ex köpte jag ju som alla som hänger med vet en diabildsprojektor för några veckor sen för den antagligen ringa summan av 15 euro. Den är seriöst skitfin, välbevarad, röd stilig väska att bära den i, instruktionsmanualen och till och med garantisedeln från DDR-butiken den inhandlades i 1982 finns kvar. Behövde dock diabilder och köpte igår 200 sådana (Japan, nått. Det är mest bilder på samurajer och hoppande delfiner) för det eventuellt ringa priset av 10 euro. Men hur vet man? Vad är standardpriset på diabilder? Eller för den delen gamla glasögon eller en skräpig stereo eller en tekanna? Jag vill göra klipp men vet inte hur!

Tysk kultur

Jag vet såklart inte något alls om de tyska kulturlivet, egentligen, det är väl trevligt osv så vitt jag sett, men jag får en viss känsla av att det var bättre förr. Innan tyskarna (eller nåja, bara 40% i valet 1933) bestämde sig för att kroka på det där med världsherravälde och tredje riket som det var en sån buzz kring då så har jag för mig att Tyskland var nån sorts kulturbärare i Europa och världen. Liksom, Hegel, Marx, Engels, Wittgenstein, Freud och ett gäng andra glada laxar satt runtom i landet och kom på kul idéer och teorier för glatta livet och folk runtom i västvärlden dog imponeringsdöden och tog till sig allt och startade revolutioner och började analysera varandras sexdrömmar utan måtta. Och arkitektur! Och konstformer! Och litteratur! Tyskland formligen sprutade ur sig fräscha grejer. Fram till 1933 då.

Alltså, jag säger inte att det är konstigt. Klart ett land tappar lite kulturellt goodwill om det försöker ta över världen och haussar grejer som germanska folkstammar och folkmord och sen inte driver igenom projektet ordentligt utan istället blir grundligt krossat i krig och delat och delvis kontrollerat av två olika ideologiska maktblock i 4 decennier. Det är ju sällan nån som gillar förlorare liksom. Men jag tänker att de ju har haft snart 20 år på sig att bygga upp någon nytt sedan muren föll. Under den tiden har man uppenbarligen inte lagt fokus på att axla nån sorts kulturbärande mantel. Istället har man koncentrerat sig på läderbögar, att skämmas över sitt förflutna och att avla fram en enorm generation som helst av allt vill turista på kanarieöarna eller bo i en röd stuga i en småländsk granskog. Ok visst, Berlin är en kulturhuvudstad och blablabla men allvarligt talat beror ju det bara på att det är billiga lokaler här vilket passar haschrökande konstnärer och lata språkstudenter. Och inte många av dessa är tyskar för den delen.Nä, inte ont om bögar och skam, några av mina bästa vänner är skamliga bögar, men om det inte är så att alla dessa otaliga semesterdyrkare egentligen i hemlighet rekogniserar inför ett nytt utökande av tyskt Lebensraum så skulle jag nog vilja säga att misslyckandet är ett faktum.

Tegel

Idag var den första true and real-vårdagen och livet blev ca 20 kg lättare. Var ute vid Tegel, en pensionärskoloni långt ifrån allt som är hippt och trendigt i denna stad. Hela området är som specialcustomizat för folk äver 60+. Den gamla till synes välbevarade huvudgatan i kvarteret är till bredden fylld med glassbarer, konditorier besökta uteslutande av damer i lustiga hattar och restauranger som har stekt lever med potatisplättar som paradrätt. Följer man huvudgatan kommer man snart ner till strandpromenaden där stora stationära solstolar står utplacerade utmed vattnat. Barn matar svanar. Man kan även åka nån sorts upphottad version av Paddan tillbaka in till staden för 10 euro. Jag har en känsla av att det är så Tyskland är egentligen - pensionärsanpassat. Idag var det även anpassat för mig. Det var ett under av trevlighet att ligga i solstolen i timtal, kisa mot solen, sjön, de gamla prydnadskanonerna som parkförvaltningar alltid envisas med att ha ståendes vid hamnar, med den tyska fanan skymtades fram bakom ett blommande körsbärsträd. The good life!

Ålderskrämpor

Sankt Oberholz idag, Rosenthaler Platz. Det är jag ensam i en djungel av macbooks, den enda artsfränden med en robust och prisvärd är en tjej med dreads, långärmad svart t-shirt med kortärmad räd t-shirt över som nervöst stampar med båda benen och sjunger för sig själv, antagligen till Bob Marleys Greatest Hits. För några timmar sen insåg jag att jag börjar bli vuxen. Utöver det klassiska kännetecknet på att man har en vuxen kropp, det vill säga det suckande "Ahhhhhhhh" jag börjat utstöta varje gång jag sätter mig i en soffa, har jag nu omotiverat ont i olika delar av kroppen.

Som liten hade man, i alla fall inte jag, ont på det där sega sättet. Ont fick man om man slog sig, och det slutade göra ont lagom tills tårarna torkat. Framåt tidiga tonåren eller eventuellt nån gång när datorn trädde in i mitt liv slutades det springas överallt och jag övergick till värdig gång - samtidigt minskade också skadorna till ett absolut minimum av att någon gång slå i en tå i en tröskel. Ack denna ungdom. Nu, typ på dagen 22½ år gammal, har de kroniska smärtorna kommit och är dessvärre, misstänker jag, också här för att stanna. Det rör sig delvis om ett obskyrt, mystisk molande nånstans i nån muskel eller revben eller liknande på vänster sida, delvis en riktig rackarsmärta i vänster knä Smärta nummer två är helt jävla värdelös, framförallt för mig som bor på femte våningen utan hiss. Eller typ i Berlin överhuvudtaget, trapphusens förlovade stad. Men det är ju helt klart nice att kunna klaga över samma saker och få ett legitimt tillfälle att vara slapp, "åh eh gå ni före, jag tar spårvagn, nej jag är inte lat...knät ni vet".

Livet utan internet

I mitt nya liv som ofrivlligt offline har jag plötsligt oceaner av egen tid. Jag satt igår efter att ha kommit hem från bion (Horton Hört ein Hu, allvarligt talat inte att rekommendera till någon, speciellt inte dubbad) framför datorn och bokstavligen led. Klickade lite hjälplöst på firefox-ikonen, sökte efter oskyddade nätverk, försökte på alla sätt desperat komma i kontakt med omvärlden, men allt förgäves. Det var bara jag i mitt rum. Jag, lite böcker, en tv, papper, penna, såna saker. Jag är van att mest tänka på de grejerna som en teoretisk möjlighet till underhållning som gör mig en smula stressad eftersom jag alltid ignorerar dem och istället spenderar kvällarna med det jag gör bäst; att data. Men nu fann jag mig tvingad ut i den hårda verkligheten av att förströ sig själv. Plågad stängde jag av datorn. Jag gjorde lite skolarbete. Jag skrev lite brev. Jag läste lite bok.

Jag skulle inte vilja påstå att det går att jämföra med internets bländande skönhet, men det funkade fan! Dessutom får jag nu sitta här på GorkiPark-café som är menad att ge nån sorts Ostalgisk touch alá östtyskland och titta på gubbar som dricker öl och snaps för sig själv mitt på blanka eftermiddagen. Bara en sån sak. Exotism och socialrealistism i en skön blandning!

Utan fast uppkoppling i Berlin

Undrar stilla hur länge man kan sitta på ett café och snylta internuppkoppling för en kopp kaffe (2 euro). Jag resonerar att det borde vara åtminstone 2 timmar, helst mer. Hade ju fått betala lika mycket för en timme på ett reguljärt webhak, fast utan att tillhandahålla min egen hårdvara. Nu sitter jag ju här i en soffa med min egen laptop och offrar mig för deras skull. Sänker stadigt min egen fertilitet, samtidigt som jag bidrar känslan av ett välbesökt café genom att ta upp plats och få stället att se mindre tomt ut. Vet inte om de ser så på saken. Eventuellt försöker de köra ut mig medelst kemisk krigsföring. Det kom nyss en extremt svettluktande anställd och satte sig brevid mig för att "prata med sina vänner" som sitter här. Right liksom. Som att nån på fik nånsin får göra något mer än att stå och se upptagen ut.

Internetuppkopplingen hemma dog dock idag, så jag tänker vackert sitta här ändå. Ägarna till det fina oskyddade trådlösa nätverket jag snyltat på i 24 dagar har nu slutligen kommit på att det inte räcker att döpa sitt nätverk till "finger weg" (alltså, fritt översatt "bort med tassarna"). Man måste sätta på lösenordsskydd också. Nu är detta gjort och jag är strandsatt i en värld utan fast uppkoppling för första gången på typ 6 år. Jag får lite ont i magen bara av att tänka på det. Ja alltså, jag antar att jag inte kan sitta ströva runt mellan fik i Berlin i alla evigheter bara för att få min dagliga internetfix, men idag är jag ursäktad - jag behöver Wikipedia för att skriva min inlämning om berlinmuren. Pfew.